22 dagar

Om några veckor, dagar, timmar, minuter och sekunder sitter jag på ett plan på väg till New York. Jag rymmer iväg ett tag och denna blogg kommer att följa med mig, så på sätt och vis kommer ni också att hänga med. Se till att ni skriver in eran mejladress i fältet till höger och bokmärker den här adressen så att ni inte missar en enda uppdatering. Jag utlovar bilder, filmer, och förhoppningsvis rolig och intressant läsning. Vi peppar för att tre veckor och en dag ska rusa förbi. Nedräkningen börjar nu!

Stop this train... I can't take the speed it's moving in.

I måndags fyllde jag hela tjugofem år och det kom som en stor chock! Nej, inte särskilt chockande för jag hade redan presenterat mig som tjugofemåring (om någon frågade om min ålder alltså) vid flera tillfällen, omedvetet. Vet inte riktigt vad man ska känna. Antar att det inte finns någon slags ram för hur en tjugofemåring ska känna, tänka eller göra, det enda jag vet är att jag är klar med utbildningen och att en resa väntar om några veckor. Sedan hoppas jag att jag får jobb någonstans på denna jord. Det hade nog inte spelat någon roll vilken ålder jag varit nu, jag hade nog stött på denna milstolpe förr eller senare. Nu låter det som att jag har åldersnoja men det tror jag väl inte att det är. Tror det mest är en spänd förväntan på vad som ska ske efter sommaren.

Anyhooo... födelsedagen tillbringades i ett grönt gräs i en park i ett solsken med picknick, drinkar på båtpuben som heter "The Wibbly Wobbly" och senare på kvällen i en Vietnamesisk restaurang ätandes av god mat. Väldigt trevlig dag alltså. Hade till och med köpt en hembakad prinsesstårta från Scandinavian Kitchen som fortfarande finns kvar i kylen. Den var sjukt stor så den räcker någon dag till. Men det är ju alltid trevligt med tårta. Som en förlängd födelsedag.

  

The power of introverts

Lyssnade precis på Alex och Sigges senaste podcast-avsnitt och tyckte speciellt om segmentet där det pratades om introverta och extroverta personligheter. Jag har själv läst boken som Sigge diskuterade som heter "Quiet: The power of introverts in a world that can't stop talking" av Susan Cain. Hon skriver bland annat att introverta personer ofta ses som blyga och att, på grund av hur samhället har formats där extroverta personer ses som en norm och dessutom ofta är eftertraktade på arbetsmarknaden ("We are looking for a candidate with excellent communication skills etc, etc."), försöker vuxna ofta forma introverta barn till att bli mer extroverta. Dessa introverta barn ses ofta som blyga eftersom de gärna umgås med sig själva eller med en mindre grupp. Susan Cain förklarar det med att introverta personer laddar om sina batterier när de är ensamma eller har lugn och ro och laddar ur sitt batteri i folksamlingar eller grupper, medans en extrovert person laddar sina batterier i sammanhang där det är mycket folk och rörelse och laddar ur sitt batteri när de är ensamma. Extroverta får helt enkelt energi från mycket sinnesintryck medans introverta får energi när sinnesintrycken är mindre närvarande eller starka. Introverta personer är alltså känsligare mot sinnesintryck medans extroverta är mindre känsliga och därför kan slappna av i de flesta sociala situationer (som till exempel upptäcktes i studien på bebisar som Sigge tog upp i podcasten). Sen är vi ju alla mer eller mindre extroverta eller introverta. Jag tror att många introverta personer går omkring och tror att de är blyga och tror att det är fel att inte vilja gå på alla fester eller att inte vilja umgås med folk varje dag eller sekund. Men jag hoppas att alla får mer förståelse för att vi alla är olika och att det inte är något fel med att vilja sitta hemma och läsa en bok eller att vara tystlåten på en middag med 20 personer. Introverta personer är till exempel bättre på att lyssna på andra och är oftast väldigt bra på att reflektera över sig själva och sitt beteende, till skillnad från extroverta personer. Världen behöver båda personlighetsdragen, hur skulle det annars se ut?

Susan Cain - TED talk om "The power of introverts":

"Vi vänder blad och ser framåt..."

Jahapp. Då var det gjort. En stor del av livet är över. Nej usch, jag menar ju ÄNTLIGEN ÄR JAG KLAR MED PLUGGET!!! Skrev min sista tenta idag och, även om jag hade svårt att koncentrera mig av någon anledning, så tror jag det gick vägen. Nu börjar nästa kapitel och vi får se vilka spännande upplevelser och erfarenheter det kommer att innehålla. Kan ju hända att detta inte var min sista tenta heller, man vet ju aldrig om man failat totalt... Nej skojar bara, jag menar att jag kanske kommer att läsa ett Masterprogram någon gång i framtiden. Efter allt intressant som jag läst den senaste månaden skulle det vara kul att lära sig mer om hälsopsykologi. Men det blir lite senare i livet. Nu har jag en otrolig resa att se fram emot, men planering och förhoppningsvis besök från Sverige innan dess???!!!

Ikväll blir det The Great Gatsby på bio och imorgon är det avslutningsfest på universitetet. Jag känner mig faktiskt annorlunda. Intalar mig att det är en känsla av vuxenhet (säger man ens så? Hallå, ni vuxnare personer där ute?!).

Jag hatar regler

Alltså, finns det något som kan irritera mig så är det regler som inte har någon som helst betydelse. Till exempel nu när jag sitter på universitetsbiblioteket där folk måste vara tysta och man får varken äta eller dricka (ur öppna containrar, bortsett från vatten). Nu är detta inte som ett helt normal bibliotek heller, det är mest arbetsyta (bord och stolar) än böcker, samt datorer placerade längst väggarna. Folk sprider ut sig och små ljud hörs hela tiden eftersom det är omöjligt att vara helt tyst. Folk småviskar ibland, vilket inte gör mig någonting eftersom jag gör det själv, folk äter och dricker när de vill utan att gå ut ur rummet. Ingen bryr sig. Men ibland kommer det in bibliotekarier som ska ställa upp böcker på hyllorna och om de hör något litet viskande eller ser någon som äter, då jävlar! De säger till den hungrige studenten, som säkert pluggat i flera timmar utan rast för att inte avbryta sitt så kallade "flow" och inte vill avbryta det för att gå ut och stressandes äta upp sin efterlängtade smörgås, att "här inne får du minsann inte äta, du måste gå ut!" i en väsande viskande ton. Då kan man ju fråga sig om bibliotekarien störde sig på ätandet och inte kunde utföra sitt jobb ordentligt på grund av det? Eller baserades reaktionen på ett knippe regler som står präntade svart på vitt på några papperslappar utspridda i rummet? Vem ska egentligen få bestämma om ätande och drickande är tillåtet? Det är ju ironisk egentligen. Bibliotekariens flyttande av böcker och rullande av vagn är ett mycket mer störande moment än någon som tyst tuggar på bröd. Och man känner sig mycket mer avslappnad i en lite mer liberal pluggmiljö, där man kan dricka och äta när man vill. Ingen kommer till ett bibliotek för att kasta mat omkring sig.

Vet inte riktigt vad jag vill ha sagt men... vi borde ifrågasätta regler som ingen har nytta av. Någon?

What is wrong with men?

Efter att ha pluggat järnet inför tentan om kvinnopsykologi är hjärnan fullproppad med information om hur det är att växa upp som kvinna. Många, både män och kvinnor, tar säkert för givet att mäns och kvinnors upplevelser och uppväxt är snarlika och att skillnader beror på biologi snarare än sociala konstruktioner. Men det är ju så att, bara av att vara kvinna innebär en större risk för negativa upplevelser genom livet, till exempel våldtäkt, hemmavåld, och sexuella trakasserier. Problemet är att vi alltid pratar om dessa som ett kvinnoproblem, när problemet egentligen ligger hos männen som utför handlingarna. Det är dags att vi vänder på steken och frågar oss "Vad är det för fel på män?". På detta sätt tvingas de personer (läs: män) som kan ändra på kvinnors utsatthet att delta i debatten, istället för att blunda för frågor som vi med vårt språkbruk stämplar som en kvinnoangelägenhet. Lyssna gärna (speciellt om du är man) på detta TED-talk som jag stal från Ninas blogg. Jag håller tummarna att fler män slänger sig in i diskussioner om detta samhällsproblem (för det är ju ett problem som drabbar hela samhället, även om det är kvinnorna som får ta smällen, bokstavligt) och blir inspirerad av Jackson Katz.

Bryce Avary a.k.a The Rocket Summer

Josh hade biljetter till The Rocket Summer som spelade på Barfly i Camden igår kväll. The Rocket Summer är ett enmansband som består av en energisk och mysig Bryce Avary. Och med enmansband menar jag verkligen ENMANSBAND. Det vill säga, han spelade alla instrument själv. Inget simpelt pling plong akustisk gitarr set här inte. Han beat boxade och spelade in loops för varje instrument för varje ny sång, så man fick verkligen ta del av musiken som skapades mitt framför ögonen på en. Alltså, en väldigt talangfull grabb som emellanåt berättade underhållande anekdoter och inkluderar publiken i samtal. Kvällens höjdpunkt var nog när han hoppade ner mitt bland publiken och dansade. Finns många klipp på Youtube om ni är nyfikna.

Uppsnärjd i det blå

Idag släppte allt. Alltså pluggspänningarna. Men det är ju inte så bra eftersom jag har fem stycken kvar att skriva. Första är nu avklarad och den gick väl okej. Har dock huvudvärk nu. Antar att det är spänningarna som släpps fram nu från all stress nu när jag slappnar av. Orkar dock inte tänka på det eftersom solen skiner och det doftar sommar. Ska ta en eller två tentadrinkar ikväll med några vänner och det känns underbart. Får stressa över resten av tentorna imorgon och sen får vi hoppas att maj-månad bara flyger förbi. Det känns som att jag börjar se ljuset på andra sidan tunneln nu!